Novell

Haha, jag satt och kikade igenom lite gamla skolarbeten för jag skulle leta upp en grej åt Tess, så hittade jag en novell jag skrev i ettan jag tänkte dela med mig av, haha.

På Perrongen.
Klockan är elva och det är en regnig söndagsförmiddag. Jag sitter på tågstationen i Gävle och väntar på tåget mot Bollnäs. Det har varit en rolig helg i Sandviken, dock med ganska sena kvällar så jag känner mig rätt trött och sliten. Det ska bli skönt att få komma på tåget och sova lite. Jag ser på klockan. Tjugofem minuter kvar. Jag suckar för mig själv. Den här tiden igår hade jag precis vaknat efter en rolig och trevlig fredagskväll hos en av mina bästa vänner i Sandviken. Det var en av de bästa kvällarna jag varit med om på länge, jag önskar jag kunde ställa tillbaka tiden.

En duva har kommit in till stationen och letar desperat efter något att äta, men utan resultat. Duvan fick mig att tänka på ett TV-program jag sett veckan innan om svältande barn i Sudan. Det var en liten pojke, bestående av endast skinn och ben, som hjälplös och hungrig som en varg, tiggde mat av folket på gatorna. Så jag gick in på pressbyrån, köpte mig en kaffe och en bulle och återvände till min bänk. Jag bröt av en bit av bullen och kastade till duvan som överlycklig tog biten och gick ut så fort dörren öppnades. In kom en medelålders, smal kvinna som man inte kunde låta bli att se på två gånger. Hon hade gummistövlar, gröna manchesterbyxor, en röd regnrock och rosa hatt. Under regnrocken hade hon en polotröja i en färg jag inte kan namnsätta. I ena handen höll hon en reasväska av jeanstyg och i den andra ett koppel med en hund i andra änden. Det enda som faktiskt matchade varandra var den gröna kappan hennes pudel hade och kvinnans byxor. Hon såg väldigt stressad ut, men jag antog att hon var en sådan typ av människa som var stressad för det mesta, stressigt jobb och knappt någon fritid, som högst sov fyra timmar om natten. Kvinnan såg på skärmen med tågtider och sedan på klockan. Hon såg en aning lugnare ut och satte sig på en bänk.

Det var tydligen inte bara jag som lagt märke till ’fågelskrämman’ med hunden. På bänken mitt emot min kikade en kille i tjugofemårs åldern fram bakom tidningen, såg på mig, nickade mot kvinnan och kunde inte hålla sig från att le. Jag log menande tillbaka och granskade honom. Han var välklädd, hade nytrimmad frisyr med massor av gelé i och var en aning överviktig. Som vanligt när jag ser människor börjar jag fundera på vad som döljer sig bakom skalet. Är han lycklig eller olycklig? Har han vänner och familj eller är han ensam? Är han kär i någon? Blir han i så fall älskad tillbaka? Jag kommer fram till att han förmodligen är en sådan människa ingen kan låta bli att tycka om, en självsäker, social kille med många järn i elden. En olycklig, ensam människa skulle inte le mot främlingar och skratta för sig själv åt serierna i aftonbladet.

Jag hör glas krossas mot golvet och ser mot fågelskrämman. Det var pudeln (som för övrig hette klara, av kvinnans argsinta skrik att dömma) som vält ner en ölflaska som stått på bänken, antagligen från kvällen innan. Fågelskrämman, som redan var knallröd i ansiktet, lyfte upp hunden och bokstavligt talat sprang ut, utan att ta reda på glaset. En pensionär som sett det hela sopar så gott han han in glaset mot väggen med foten, och går sedan för att leta reda på någon som kan städa upp. Pensionären var en vithårig gubbe med ett ganska rynkigt ansikte, som liknade Clint Eastwood en aning, fast med en snällare attityd och större ögon. Det finns ögon man aldrig glömmer, hans ögon var exempel på sådana. När städerskan frågade honom om något hörde jag att han pratade en mix av engelska och tyska. Jag hade aldrig gillat Tyskland. Jag skulle kanske kunna åka dit över en vecka eller så, men inte bo där en längre tid. Jag undrade vad han gjorde i Sverige. Han kanske liksom jag kommit på att han inte gillar Tyskland? Eller så är han ute på resa och ska tillbaka dit. Han kanske till och med längtar tillbaka?

Nu ser jag brödbilen på väg mot ICA med limpor och bullar. Killen bakom ratten känner jag igen. Herregud, han gick i nian när jag gick i sjuan. Och nu kör han ut bröd. Trist tillvaro. Han ser rätt nollställd ut. För alla andra är han kanske ingen speciell just nu. Men i mitt huvud är han filmstjärna, utan att han vet om det.

Varje gång jag ser en människa får man idéer om den personen. Jag börjar fundera över personens liv. Det är inte med mening, jag kan liksom inte låta bli. Man kanske till och med börjar fundera över om de kör BMW, Mercha eller kanske Volvo? Man tänker ”Hon gör så och så, hon ser ut så och så. Då måste hon vara så och så..” Det är tragiskt egentligen.

Plötsligt hörs en gäll röst i högtalaren. Mitt tåg har kommit.