måndag 29 september 2008
Every day is a bad hairday.
läget är såhär va. på fredag åker jag och hälsar på världens bästa Niko i uppsala och det kommer bli bäst. och på lördag ska jag och tess till stockholm för att sprida lite glädje på tess brors inflyttningsfest. på söndag kväll bär det av hemåt igen. markus har redan bokat tid, är det någon mer i närheten som vill ses så slå en pling.
fredag 26 september 2008
Let us dance.
Nu är jag alltså officiellt 20 år. grattis till mig. när jag vaknade vid halv fyra i morse hade jag fått 13 grattis-sms. bland annat detta från min favorit-grek:
"Grattis älskling!
Du vet att jag älskar dig!
Hoppas du får en bra dag.
Älskar dig :)
ring mig :) puss!"
sånt gör mig varm. Jag älskar dig med Niko, du är världens bästa!
Sen har smsen rullat in i jämn takt hela morgonen. Chefen sa att han hade bokat Iron Maiden som skulle sjunga i rondellen här utanför. fråga mig inte vart i från han fått att jag skulle gilla dem? eew. (förlåt bror. och pär. och tess bror.)
tar tidig lucnh idag eftersom vi ska käka tårta här på jobbet vid halv två. jag som knappt gillar tårta. men erbjuder sig chefen att bjuda så vill man ju inte vara oartig. det är bara tugga och se glad ut. sen ska jag försöka fjäska mig till att få sluta tidigare. annars kommer jag omöjligt hinna med allt jag ska hinna idag.
ring och sjung för mig ikväll!
"Grattis älskling!
Du vet att jag älskar dig!
Hoppas du får en bra dag.
Älskar dig :)
ring mig :) puss!"
sånt gör mig varm. Jag älskar dig med Niko, du är världens bästa!
Sen har smsen rullat in i jämn takt hela morgonen. Chefen sa att han hade bokat Iron Maiden som skulle sjunga i rondellen här utanför. fråga mig inte vart i från han fått att jag skulle gilla dem? eew. (förlåt bror. och pär. och tess bror.)
tar tidig lucnh idag eftersom vi ska käka tårta här på jobbet vid halv två. jag som knappt gillar tårta. men erbjuder sig chefen att bjuda så vill man ju inte vara oartig. det är bara tugga och se glad ut. sen ska jag försöka fjäska mig till att få sluta tidigare. annars kommer jag omöjligt hinna med allt jag ska hinna idag.
ring och sjung för mig ikväll!
torsdag 25 september 2008
Dream Lover.
Det blev en najs kväll igår. Vi var ett tiotal personer som käkade på tranan först. vissa drog hem efter maten, andra stannade kvar (därbland jag). det var lite sisådär med folk alltså. brukar vara mer. i alla fall i början av kvällen, sista timmen var det en del. hur som helst, vi stojade runt, drack oss glada och hade allmänt trevligt. sjukast var det när de började spela bob marley. jag fullkomligt flög runt, drog med mig tess. stack ut på dansgolvet, möttes där av brorsan (självklart) och svängde runt. sjukt najs. aldrig varit med om att de spelat vettig musik där i den delen av krogen. fett najs i alla fall. pratade stor del av kvällen i telefon med tobias, som gjorde mig ännu gladare till och med. efter stängning drog jag, tess, jacob och jacobs vän till max för dom var hungriga. raggade skjuts av P och sebbe ute på parkeringen och kom på så vis hem även denna kväll. just det, länken är till tobias, det här var färdmedlet vi åkte hem i: http://p-power.bilddagboken.se/p/show.html?id=202512342&directlink=1 . alltså ingen helikopter eller liknande! haha.
nu tror jag att jag ska skicka efter lite musik från ginza. bland annat bob marleys 36 hits album för 40 spänn. mumma.
Icke att förglömma, jag hoppas alla säger grattis till mig i morgon, då blir jag nämnligen 20 år!
festen blir i bollnäs, på blomkransen. vi kör igång i jacobs lägenhet, men eftersom det är studentlägenheter så kan det lätt sluta med att man springer runt mellan lägenheter. alla som kan och vill (okej, inte alla) kan ju slå en pling och kika förbi. det kommer bli mycket folk så jag kan lika gärna dra med några fler. annars drar vi oss till tranan senare på kvällen, så dit kan man även komma och hojta.
nu tror jag att jag ska skicka efter lite musik från ginza. bland annat bob marleys 36 hits album för 40 spänn. mumma.
Icke att förglömma, jag hoppas alla säger grattis till mig i morgon, då blir jag nämnligen 20 år!
festen blir i bollnäs, på blomkransen. vi kör igång i jacobs lägenhet, men eftersom det är studentlägenheter så kan det lätt sluta med att man springer runt mellan lägenheter. alla som kan och vill (okej, inte alla) kan ju slå en pling och kika förbi. det kommer bli mycket folk så jag kan lika gärna dra med några fler. annars drar vi oss till tranan senare på kvällen, så dit kan man även komma och hojta.
tisdag 23 september 2008
Life will never be more than your last resort.
Byter teckensnitt. förändringar är bra, säger de.
I remember, What it feels like beside you.
I really miss your hair in my face.
And the way your innocence tastes..
Sjukaste grejen hände mig idag. Jag fick sms från ett nummer jag inte hade, kollade upp det på hitta.se och till min stora förvåning var det från en man vi inte nämner vid namn som jag inte snackat med på vad kan det vara. 4-5 år? den relationen vi hade mellan oss var speciell på ett sätt som inte kan beskrivas, både på gott och ont. hur som helst var det här en av få människor jag verkligen känt att jag kunde lita på. varför vi slutade prata är alldeles för privat för att ta upp här. efter att vi smsat tio minuter har jag berättat allt jag känt att jag behövt berättat för någon men inte riktigt vetat för vem. och världens största tyngd har lyfts från mina axlar. och han kan vara den mest vise mannen jag någonsin träffat. helt sjukt att till och med efter så många år känner han mig bättre än jag själv gör. och säger saker som träffar så jävla hårt. han har i alla fall sagt sitt nu hur han tror att situationen ligger till, och vad jag borde göra. och av någon sjukl anledning känns det så rätt när han sa det. som att det egentligen är helt självklart. och nu kommer jag klara det. Han hade för övrigt en dotter på 2,5 år nu. och allt verkar ha ordnat upp sig.
saker och ting verkar ordna upp sig.
I remember, What it feels like beside you.
I really miss your hair in my face.
And the way your innocence tastes..
Sjukaste grejen hände mig idag. Jag fick sms från ett nummer jag inte hade, kollade upp det på hitta.se och till min stora förvåning var det från en man vi inte nämner vid namn som jag inte snackat med på vad kan det vara. 4-5 år? den relationen vi hade mellan oss var speciell på ett sätt som inte kan beskrivas, både på gott och ont. hur som helst var det här en av få människor jag verkligen känt att jag kunde lita på. varför vi slutade prata är alldeles för privat för att ta upp här. efter att vi smsat tio minuter har jag berättat allt jag känt att jag behövt berättat för någon men inte riktigt vetat för vem. och världens största tyngd har lyfts från mina axlar. och han kan vara den mest vise mannen jag någonsin träffat. helt sjukt att till och med efter så många år känner han mig bättre än jag själv gör. och säger saker som träffar så jävla hårt. han har i alla fall sagt sitt nu hur han tror att situationen ligger till, och vad jag borde göra. och av någon sjukl anledning känns det så rätt när han sa det. som att det egentligen är helt självklart. och nu kommer jag klara det. Han hade för övrigt en dotter på 2,5 år nu. och allt verkar ha ordnat upp sig.
saker och ting verkar ordna upp sig.
måndag 22 september 2008
Charades.
Grejen är att allt har känts så sjukt bra idag. Jag gick till jobbet i strålande solsken och lyssnade på Johnossi och bara mådde kanon. peppar som tusan inför helgen som kommer bli fetbäst. peppar pga en massa andra grejer som jag fick höra i helgen. och igår. och idag. och så. haha. jag fick anställning idag ju!! jag är så sjukt glaaad. mer pengar till mig! och erik frågade mig om jag ville åka och se på black label society i november, han skulle tydligen bjuda. det kan bli riktigt skoj. fast har inte lyssnat på dem på ett halvår, så måste plocka fram lite låtar och damma av. men ja. jobbet går bra. allt flyter på. jag fyller 20 på fredag. och ja. allt känns faktiskt bra för tillfället och tänker njuta av det så länge det varar.
jag kanske klarar mig ändå.
jag kanske klarar mig ändå.
söndag 21 september 2008
I ett rum med inga andra.
det var en helt okej kväll igår. missade såklart wert t-shirt tävlingen, som alltid. förstår inte hur jag alltid lyckas. hur som helst. jag bara försöker och försöker. jag vill inte försöka mer. just nu känner jag bara för att släppa allt och fortsätta leva. men jag är för svag än så länge. jävla skit.
det blev inte som jag hade tänkt det. inget blev det. och nu börjar jag fundera på om det verkligen var rätt att jag släppte dig så lätt förut? du betydde mycket för mig. och gör fortfarande. jag gömde de känslorna bakom andra, nya känslor. men de börjar sakta komma fram igen. jag vet inte om jag vill det. för det är ett avslutat kapitel egentligen.
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.
jag måste göra mig i ordning och kila nu snart, daniel ska bjuda mig på mat i bollnäs. very passande in times like this.
det blev inte som jag hade tänkt det. inget blev det. och nu börjar jag fundera på om det verkligen var rätt att jag släppte dig så lätt förut? du betydde mycket för mig. och gör fortfarande. jag gömde de känslorna bakom andra, nya känslor. men de börjar sakta komma fram igen. jag vet inte om jag vill det. för det är ett avslutat kapitel egentligen.
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav.
jag måste göra mig i ordning och kila nu snart, daniel ska bjuda mig på mat i bollnäs. very passande in times like this.
fredag 19 september 2008
destiny.
Det finns så sjukt mycket jag vill berätta om stockholmsresan och framför allt coldplay. jag ska, trots tidsbrist, göra mitt bästa för att sammanfatta allt.
Halv sju åkte tåget från bollnäs mot sthlm. jag och nilla var båda väldigt sjuka men inget kunde göra oss misspeppade. vi kom fram och åkte ut mot kista för att leta upp nillas kusins jobb, för att få nyckel till lägenheten. hon hade ritat en så fin karta till oss så vi skulle veta hur vi skulle gå från tunnelbanan till lägenheten. det sjuka var att när vi fick den så kändes det som att vi lika gärna kunde slänga den, men när vi väl gick där så var den så sjukt logisk och vi hade ju aaaldrig hittat utan den. Hur som helst, vi var båda helt utmattade med värk i bihålor och annat skoj, så vi la oss och sov en timme. sen duschade vi, drog till en pizzeria i närheten och käkade, tillbaka till lägenheten för att göra oss i ordning, sedan begav vi oss till globen. ringde markus när vi var framme som stod i kön redan. snirklade oss in där och socialiserade med han och hans vän. mucho skoj att se honom igen, sist var i juli någon gång då vi var i tanto.
själva konserten kan jag inte beskriva. mer än att det var det bästa som hänt mig. jag hade självklart höga förväntningar och det uppfylle dem fast 100000 gånger bättre ändå. det är helt ofattbart alltså. jag vill bara tillbaka. och jag kan ju säga som så att om jag någonsin springer på recensienten från aftonbladet som skrev om konserten så kommer jag göra så att han får lida mer än han någonsin lidit. idiot.
ta mig tillbaka?
efter konserten var vi så sjukt slut. drog till t-centralen och käkade på burger king, och där har vi då höjdpunkt två på resan. inte burger king, utan att jag äntligen fick träffa jessica igen. den kvinnan alltså. den enda som lyckas vara djävulskt het och djävulskt söt på samma gång. tyvärr hann vi inte ses länge eftersom de hade ett tåg att passa, som jag nästan lyckades göra så att de missade, hehe. kanske var lite medvetet egentligen?
Dag två, shoppingtime. jag har handlat en hel hög med underkläder alltså! passa er, nu är jag redo att förföra. med det var inte det enda jag köpte. Köpte två till adidaströjor (hehe). en blå och en svart. så nu har jag fyra. och fler kommer det förmodligen bli. när jag ändå var på stadium passade jag på att köpa ett linne jag spanat på ett tag med. jag köpte även mer tobak till min vattenpipa, och mer kol. så i morgon blir det invigning för jordgubbsmaken. luktade sjukt gott i alla fall. sen köpte jag en massa mer med men inget värt att nämna tror jag.
i alla fall, när vi börjat tröttna så begav vi oss till centralen för att vänta på tåget. det var 40 min kvar och vi chillade och tog det lugnt, gick ut och satte oss alldeles vi vårt spår och jag vettefan vad som hände med 40 min var som 5! jag kollade på klockan och såg att den var 16.15. och vårt tåg gick 16.16. panikslaget sprang vi efter perrongen men to late. när vi var fem meter från tåget började det åka. jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och var beredd att hoppa ner och lägga mig över tågrälset. jag visste vilken slakt det hade blivit om jag itne hade kommit till jobbet nästa dag. fast jag bestämde mig för att skratta istället. vi gick och skulle se om det gick att fixa nya biljetter. och vi hade sån tur att vi bara behövde vänta två timmar, sen gick det ett till. vi visste ju redan att det skulle bli en omöjlighet att få tillbaka några pengar på de gamla biljetterna. gjorde ett försök och drog fram min puppyeyes men icke. tjejen var hård som sten. så det var bara att betala för nya.
på tåget hem fick jag sitta berdvid en sjungande, engelsktalande asiat, som frågade mig x antal gånger om jag skulle till ånge, vi bekantade oss med folk i restaurangvagnen, skrapade ihop de sista pengarna vi hade till öl och skämde ut oss (såklart) inför en musikdiggande karl i dreads. men vi kom ju hem i alla fall.
och försökte intala oss om att det var ödet.
Halv sju åkte tåget från bollnäs mot sthlm. jag och nilla var båda väldigt sjuka men inget kunde göra oss misspeppade. vi kom fram och åkte ut mot kista för att leta upp nillas kusins jobb, för att få nyckel till lägenheten. hon hade ritat en så fin karta till oss så vi skulle veta hur vi skulle gå från tunnelbanan till lägenheten. det sjuka var att när vi fick den så kändes det som att vi lika gärna kunde slänga den, men när vi väl gick där så var den så sjukt logisk och vi hade ju aaaldrig hittat utan den. Hur som helst, vi var båda helt utmattade med värk i bihålor och annat skoj, så vi la oss och sov en timme. sen duschade vi, drog till en pizzeria i närheten och käkade, tillbaka till lägenheten för att göra oss i ordning, sedan begav vi oss till globen. ringde markus när vi var framme som stod i kön redan. snirklade oss in där och socialiserade med han och hans vän. mucho skoj att se honom igen, sist var i juli någon gång då vi var i tanto.
själva konserten kan jag inte beskriva. mer än att det var det bästa som hänt mig. jag hade självklart höga förväntningar och det uppfylle dem fast 100000 gånger bättre ändå. det är helt ofattbart alltså. jag vill bara tillbaka. och jag kan ju säga som så att om jag någonsin springer på recensienten från aftonbladet som skrev om konserten så kommer jag göra så att han får lida mer än han någonsin lidit. idiot.
ta mig tillbaka?
efter konserten var vi så sjukt slut. drog till t-centralen och käkade på burger king, och där har vi då höjdpunkt två på resan. inte burger king, utan att jag äntligen fick träffa jessica igen. den kvinnan alltså. den enda som lyckas vara djävulskt het och djävulskt söt på samma gång. tyvärr hann vi inte ses länge eftersom de hade ett tåg att passa, som jag nästan lyckades göra så att de missade, hehe. kanske var lite medvetet egentligen?
Dag två, shoppingtime. jag har handlat en hel hög med underkläder alltså! passa er, nu är jag redo att förföra. med det var inte det enda jag köpte. Köpte två till adidaströjor (hehe). en blå och en svart. så nu har jag fyra. och fler kommer det förmodligen bli. när jag ändå var på stadium passade jag på att köpa ett linne jag spanat på ett tag med. jag köpte även mer tobak till min vattenpipa, och mer kol. så i morgon blir det invigning för jordgubbsmaken. luktade sjukt gott i alla fall. sen köpte jag en massa mer med men inget värt att nämna tror jag.
i alla fall, när vi börjat tröttna så begav vi oss till centralen för att vänta på tåget. det var 40 min kvar och vi chillade och tog det lugnt, gick ut och satte oss alldeles vi vårt spår och jag vettefan vad som hände med 40 min var som 5! jag kollade på klockan och såg att den var 16.15. och vårt tåg gick 16.16. panikslaget sprang vi efter perrongen men to late. när vi var fem meter från tåget började det åka. jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta och var beredd att hoppa ner och lägga mig över tågrälset. jag visste vilken slakt det hade blivit om jag itne hade kommit till jobbet nästa dag. fast jag bestämde mig för att skratta istället. vi gick och skulle se om det gick att fixa nya biljetter. och vi hade sån tur att vi bara behövde vänta två timmar, sen gick det ett till. vi visste ju redan att det skulle bli en omöjlighet att få tillbaka några pengar på de gamla biljetterna. gjorde ett försök och drog fram min puppyeyes men icke. tjejen var hård som sten. så det var bara att betala för nya.
på tåget hem fick jag sitta berdvid en sjungande, engelsktalande asiat, som frågade mig x antal gånger om jag skulle till ånge, vi bekantade oss med folk i restaurangvagnen, skrapade ihop de sista pengarna vi hade till öl och skämde ut oss (såklart) inför en musikdiggande karl i dreads. men vi kom ju hem i alla fall.
och försökte intala oss om att det var ödet.
måndag 15 september 2008
söndag 14 september 2008
Ingenting.. (vad heter det på svenska?) makes any sense.
Är ”vänta och se” och ”göra ingenting” beslut? Ja. svåra sådana. Man har sin fantasi och man lever i en verklighet. Det är så otroligt frustrerande att vara i den här sitsen. när man har absolut ingen aning om hur man ska göra för att hantera situationen. När den ena lilla gröna gubben på min högra axel säger "vänta, det kan lösa sig" och den röda gubben på min vänstra axel påminner mig om att det är mig det handlar om, och det smartaste kanske vore att försöka glömma? Det är inte lätt när det känns som att det enda man vill ha är näst intill ouppnåerligt. jag skulle vilja lära känna dig på riktigt. jag skulle vilja att du lärde känna mig på riktigt. det enda jag hoppas på nu är en ny chans. känslor är något både skrämmande och underbart. Du fick mig att tro innan jag hann tänka. du fick mig att släppa allt och tro på något bra. du är fortfarande lite av en favorit.
Kvävd av sina egna krav, tystad av sina egna tankar, lurad av sina egna känslor.
Är ”vänta och se” och ”göra ingenting” beslut? Ja. svåra sådana. Man har sin fantasi och man lever i en verklighet. Det är så otroligt frustrerande att vara i den här sitsen. när man har absolut ingen aning om hur man ska göra för att hantera situationen. När den ena lilla gröna gubben på min högra axel säger "vänta, det kan lösa sig" och den röda gubben på min vänstra axel påminner mig om att det är mig det handlar om, och det smartaste kanske vore att försöka glömma? Det är inte lätt när det känns som att det enda man vill ha är näst intill ouppnåerligt. jag skulle vilja lära känna dig på riktigt. jag skulle vilja att du lärde känna mig på riktigt. det enda jag hoppas på nu är en ny chans. känslor är något både skrämmande och underbart. Du fick mig att tro innan jag hann tänka. du fick mig att släppa allt och tro på något bra. du är fortfarande lite av en favorit.
Kvävd av sina egna krav, tystad av sina egna tankar, lurad av sina egna känslor.
fredag 12 september 2008
Dom är uppe på taken
Alla är högt över staden
Sommaren snurrar fort
När vi bara snöar bort
Och jag vågar hålla din hand
Vi är inte sånna som i slutet får varann.
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem
Jag hade hoppats på något
Hoppats på något
Hoppats på något
Om du vill ha mig,
Nu kan du få mig så lätt
Det räcker.
Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri
men det struntar jag i
för vi dansar & du har så mjuka läppar.
men det struntar jag i
för vi dansar & du har så mjuka läppar.
torsdag 11 september 2008
Who's gonna be there forever?
Well, it ain't gonna be him.
I morse färgade jag håret och klippte mig. sjukt skönt. jag blev väldigt röd och mamma blev lite fattigare. kommer säkert sakna det orangea när jag ser bilder men sånt är livet. jag litar på medparten av min umgängeskrets för en gångs skull. Så håll utkik efter ett rött yrväder.
Annars då? en lite skum men väldigt rolig grej hände mig idag på jobbet. fast vad det var vill jag inte ta här. hur som helst fick det mig att fundera massa, på om han har rätt och så. och vad det kan bero på. och just den där vad-det-kan-bero-på-grejen gör mig lite rädd. eftersom jag bara kan komma på en grej som hänt de senaste veckorna som kunnat påverka mig. och jag vet inte om jag vill att det ska påverka mig så pass mycket, eftersom det verkar så jävla tunt just nu. och blir bara tunnare och tunnare även fast jag hoppats på motsatsen. men det är inget jag kan påverka, hur gärna jag än velat. och jag vet inte om det kanske börjar kännas lite för hopplöst för att jag ens ska orka ta initiativ längre. jag känner inte samma kämparglöd eftersom jag får för lite tillbaka. fel formulerat kanske, men ja.
Calle, min kära skåning kommer upp i helgen. eller han är redan uppe, fast i huddik. vi skulle ses och ta någon öl på lördag tror jag. blir kul att ses igen, har inte träffat honom sen min och Tess gbg-resa då vi sov i hans tillfälliga lägenhet där. grejen är ju, att den resan inte slutade på topp, då vi blev ovänner på lördagsnatten och vi skulle hem på söndagsmorgonen. men det är ju lugnt nu, och ska som sagt bli kul att ses igen. senast han var upp satt han och jag på en bänk vid vattnet i bollnäs, men en varsin flaska billigt vin, och drack direkt ur flaskorna, haha. en alkiskärring kom och började snacka, och frågade om vi inte ville komma och sätta oss med dom där dom höll till på en bänk lite längre bort. det var väl då man insåg hur illa det verkligen såg ut.
Igår var jag hos Nilla och såg på idol. hade ju både hört och läst innan om "16-åringen som skulle golva juryn med sin sång". äsch, tänkte jag. så bra kan det knappast vara. så kör hon igång. och hon var fruktansvärt duktig alltså. men förmodligen lite för mycket press och förväntningar på sig nu efter allt snack. Lars is still my favourite, och det slutade med att man blir tvungen att kolla på idol i år med. När jag skulle hem därifrån var hon söt nog att skicka med mig matlåda till idag. hon hade gjort en riktigt god veg wook. och det var tur, annars hade det förmodligen blivit pizzerian idag igen.
Fick höra en inte allför rolig grej hos frisören (som råkar vara min moster) idag med. och jag är smått irriterad på en viss person. men mest förvirrad för jag förstår inte vad som är själva grejen, och hur svårt kan det vara att bara säga som det är?
I morse färgade jag håret och klippte mig. sjukt skönt. jag blev väldigt röd och mamma blev lite fattigare. kommer säkert sakna det orangea när jag ser bilder men sånt är livet. jag litar på medparten av min umgängeskrets för en gångs skull. Så håll utkik efter ett rött yrväder.
Annars då? en lite skum men väldigt rolig grej hände mig idag på jobbet. fast vad det var vill jag inte ta här. hur som helst fick det mig att fundera massa, på om han har rätt och så. och vad det kan bero på. och just den där vad-det-kan-bero-på-grejen gör mig lite rädd. eftersom jag bara kan komma på en grej som hänt de senaste veckorna som kunnat påverka mig. och jag vet inte om jag vill att det ska påverka mig så pass mycket, eftersom det verkar så jävla tunt just nu. och blir bara tunnare och tunnare även fast jag hoppats på motsatsen. men det är inget jag kan påverka, hur gärna jag än velat. och jag vet inte om det kanske börjar kännas lite för hopplöst för att jag ens ska orka ta initiativ längre. jag känner inte samma kämparglöd eftersom jag får för lite tillbaka. fel formulerat kanske, men ja.
Calle, min kära skåning kommer upp i helgen. eller han är redan uppe, fast i huddik. vi skulle ses och ta någon öl på lördag tror jag. blir kul att ses igen, har inte träffat honom sen min och Tess gbg-resa då vi sov i hans tillfälliga lägenhet där. grejen är ju, att den resan inte slutade på topp, då vi blev ovänner på lördagsnatten och vi skulle hem på söndagsmorgonen. men det är ju lugnt nu, och ska som sagt bli kul att ses igen. senast han var upp satt han och jag på en bänk vid vattnet i bollnäs, men en varsin flaska billigt vin, och drack direkt ur flaskorna, haha. en alkiskärring kom och började snacka, och frågade om vi inte ville komma och sätta oss med dom där dom höll till på en bänk lite längre bort. det var väl då man insåg hur illa det verkligen såg ut.
Igår var jag hos Nilla och såg på idol. hade ju både hört och läst innan om "16-åringen som skulle golva juryn med sin sång". äsch, tänkte jag. så bra kan det knappast vara. så kör hon igång. och hon var fruktansvärt duktig alltså. men förmodligen lite för mycket press och förväntningar på sig nu efter allt snack. Lars is still my favourite, och det slutade med att man blir tvungen att kolla på idol i år med. När jag skulle hem därifrån var hon söt nog att skicka med mig matlåda till idag. hon hade gjort en riktigt god veg wook. och det var tur, annars hade det förmodligen blivit pizzerian idag igen.
Fick höra en inte allför rolig grej hos frisören (som råkar vara min moster) idag med. och jag är smått irriterad på en viss person. men mest förvirrad för jag förstår inte vad som är själva grejen, och hur svårt kan det vara att bara säga som det är?
måndag 8 september 2008
So we can get some.
Det har ju varit lite oklarheter hur jag ska fira min 20-års dag. men nu är det så att jag tror att jag har bestämt mig. Rikard tänkte ju så generöst bjuda hem oss fint folk till skövde på fest. så firar vi mig då. ska bli så sjukt kul att vara hela gänget samlat igen. sist var på roberts fest i ljusdal. hoppas verkligen att alla kan komma och att allt löser sig nu. en annan fet grej är att jag och tess tänkte försöka få männen att raodtripa ner istället för tåg. weho.
Jag vet faktiskt inte hur länge till mitt intresse kommer vara så starkt om det fortsätter så här. skit också.
Jag vet faktiskt inte hur länge till mitt intresse kommer vara så starkt om det fortsätter så här. skit också.
söndag 7 september 2008
Before you know it.
- Hur mår du idag egentligen?
- Njaa, lite smått bakis, seg, tankspridd, förvirrad, ledsen.
- Som en vanlig söndag med andra ord.
- hehe, jaa.. precis.
jag önskar att detta var som en vanlig söndag. men det är det inte. så långt ifrån man kan komma faktsikt. Jag är ledsen, för allt. och nu är jag mest bara tom.
-----
You’ve been down the dark detours
You have seen most of it all
Crashed into the million faces
But never listened to them talk
You’ve got so much on your mind right now
It doesn’t even help to try to solve them all
You used to smile when hope and a pat on the back
Would last throughout the day
As the rain kept falling down on you
You wouldn't let them wash the feeling away
Hope itself dried out in you as you heard your man walking away
Without a word
You thought
Who’s gonna make my decisions, I can’t make them on my own
Who’s gonna rise to the occasion when there is no one around
Who the hell is gonna believe me, I dont believe in myself
Who’s gonna be there forever, well it aint gonna be him
In case you didn’t know I really care for you
I just wish you all the best
And if love should come and knock on your door
I hope it treats you with respect
I cannot count the times I’ve seen you
Oh just slipping away with a broken heart
You thought
Who’s gonna make my decisions, I can’t make them on my own
Who’s gonna rise to the occasion when there is no one around
Who the hell is gonna believe me, I dont believe in myself
Who’s gonna be there forever, well it aint gonna be him
- Njaa, lite smått bakis, seg, tankspridd, förvirrad, ledsen.
- Som en vanlig söndag med andra ord.
- hehe, jaa.. precis.
jag önskar att detta var som en vanlig söndag. men det är det inte. så långt ifrån man kan komma faktsikt. Jag är ledsen, för allt. och nu är jag mest bara tom.
-----
You’ve been down the dark detours
You have seen most of it all
Crashed into the million faces
But never listened to them talk
You’ve got so much on your mind right now
It doesn’t even help to try to solve them all
You used to smile when hope and a pat on the back
Would last throughout the day
As the rain kept falling down on you
You wouldn't let them wash the feeling away
Hope itself dried out in you as you heard your man walking away
Without a word
You thought
Who’s gonna make my decisions, I can’t make them on my own
Who’s gonna rise to the occasion when there is no one around
Who the hell is gonna believe me, I dont believe in myself
Who’s gonna be there forever, well it aint gonna be him
In case you didn’t know I really care for you
I just wish you all the best
And if love should come and knock on your door
I hope it treats you with respect
I cannot count the times I’ve seen you
Oh just slipping away with a broken heart
You thought
Who’s gonna make my decisions, I can’t make them on my own
Who’s gonna rise to the occasion when there is no one around
Who the hell is gonna believe me, I dont believe in myself
Who’s gonna be there forever, well it aint gonna be him
onsdag 3 september 2008
Girls night in.
Ikväll ska jag och Tess ha den tjejigaste tjejkvällen med idol och godis. båda har så himla mycket att snacka om då vi inte träffats på ett bra tag. det kommer förmodligen bli en massa typiska "aa å så jag ba. å så han ba" diskussioner. men det kommer bli nice. skönt att få lätta på hjärtat liksom.
tisdag 2 september 2008
Novell
Haha, jag satt och kikade igenom lite gamla skolarbeten för jag skulle leta upp en grej åt Tess, så hittade jag en novell jag skrev i ettan jag tänkte dela med mig av, haha.
På Perrongen.
Klockan är elva och det är en regnig söndagsförmiddag. Jag sitter på tågstationen i Gävle och väntar på tåget mot Bollnäs. Det har varit en rolig helg i Sandviken, dock med ganska sena kvällar så jag känner mig rätt trött och sliten. Det ska bli skönt att få komma på tåget och sova lite. Jag ser på klockan. Tjugofem minuter kvar. Jag suckar för mig själv. Den här tiden igår hade jag precis vaknat efter en rolig och trevlig fredagskväll hos en av mina bästa vänner i Sandviken. Det var en av de bästa kvällarna jag varit med om på länge, jag önskar jag kunde ställa tillbaka tiden.
En duva har kommit in till stationen och letar desperat efter något att äta, men utan resultat. Duvan fick mig att tänka på ett TV-program jag sett veckan innan om svältande barn i Sudan. Det var en liten pojke, bestående av endast skinn och ben, som hjälplös och hungrig som en varg, tiggde mat av folket på gatorna. Så jag gick in på pressbyrån, köpte mig en kaffe och en bulle och återvände till min bänk. Jag bröt av en bit av bullen och kastade till duvan som överlycklig tog biten och gick ut så fort dörren öppnades. In kom en medelålders, smal kvinna som man inte kunde låta bli att se på två gånger. Hon hade gummistövlar, gröna manchesterbyxor, en röd regnrock och rosa hatt. Under regnrocken hade hon en polotröja i en färg jag inte kan namnsätta. I ena handen höll hon en reasväska av jeanstyg och i den andra ett koppel med en hund i andra änden. Det enda som faktiskt matchade varandra var den gröna kappan hennes pudel hade och kvinnans byxor. Hon såg väldigt stressad ut, men jag antog att hon var en sådan typ av människa som var stressad för det mesta, stressigt jobb och knappt någon fritid, som högst sov fyra timmar om natten. Kvinnan såg på skärmen med tågtider och sedan på klockan. Hon såg en aning lugnare ut och satte sig på en bänk.
Det var tydligen inte bara jag som lagt märke till ’fågelskrämman’ med hunden. På bänken mitt emot min kikade en kille i tjugofemårs åldern fram bakom tidningen, såg på mig, nickade mot kvinnan och kunde inte hålla sig från att le. Jag log menande tillbaka och granskade honom. Han var välklädd, hade nytrimmad frisyr med massor av gelé i och var en aning överviktig. Som vanligt när jag ser människor börjar jag fundera på vad som döljer sig bakom skalet. Är han lycklig eller olycklig? Har han vänner och familj eller är han ensam? Är han kär i någon? Blir han i så fall älskad tillbaka? Jag kommer fram till att han förmodligen är en sådan människa ingen kan låta bli att tycka om, en självsäker, social kille med många järn i elden. En olycklig, ensam människa skulle inte le mot främlingar och skratta för sig själv åt serierna i aftonbladet.
Jag hör glas krossas mot golvet och ser mot fågelskrämman. Det var pudeln (som för övrig hette klara, av kvinnans argsinta skrik att dömma) som vält ner en ölflaska som stått på bänken, antagligen från kvällen innan. Fågelskrämman, som redan var knallröd i ansiktet, lyfte upp hunden och bokstavligt talat sprang ut, utan att ta reda på glaset. En pensionär som sett det hela sopar så gott han han in glaset mot väggen med foten, och går sedan för att leta reda på någon som kan städa upp. Pensionären var en vithårig gubbe med ett ganska rynkigt ansikte, som liknade Clint Eastwood en aning, fast med en snällare attityd och större ögon. Det finns ögon man aldrig glömmer, hans ögon var exempel på sådana. När städerskan frågade honom om något hörde jag att han pratade en mix av engelska och tyska. Jag hade aldrig gillat Tyskland. Jag skulle kanske kunna åka dit över en vecka eller så, men inte bo där en längre tid. Jag undrade vad han gjorde i Sverige. Han kanske liksom jag kommit på att han inte gillar Tyskland? Eller så är han ute på resa och ska tillbaka dit. Han kanske till och med längtar tillbaka?
Nu ser jag brödbilen på väg mot ICA med limpor och bullar. Killen bakom ratten känner jag igen. Herregud, han gick i nian när jag gick i sjuan. Och nu kör han ut bröd. Trist tillvaro. Han ser rätt nollställd ut. För alla andra är han kanske ingen speciell just nu. Men i mitt huvud är han filmstjärna, utan att han vet om det.
Varje gång jag ser en människa får man idéer om den personen. Jag börjar fundera över personens liv. Det är inte med mening, jag kan liksom inte låta bli. Man kanske till och med börjar fundera över om de kör BMW, Mercha eller kanske Volvo? Man tänker ”Hon gör så och så, hon ser ut så och så. Då måste hon vara så och så..” Det är tragiskt egentligen.
Plötsligt hörs en gäll röst i högtalaren. Mitt tåg har kommit.
På Perrongen.
Klockan är elva och det är en regnig söndagsförmiddag. Jag sitter på tågstationen i Gävle och väntar på tåget mot Bollnäs. Det har varit en rolig helg i Sandviken, dock med ganska sena kvällar så jag känner mig rätt trött och sliten. Det ska bli skönt att få komma på tåget och sova lite. Jag ser på klockan. Tjugofem minuter kvar. Jag suckar för mig själv. Den här tiden igår hade jag precis vaknat efter en rolig och trevlig fredagskväll hos en av mina bästa vänner i Sandviken. Det var en av de bästa kvällarna jag varit med om på länge, jag önskar jag kunde ställa tillbaka tiden.
En duva har kommit in till stationen och letar desperat efter något att äta, men utan resultat. Duvan fick mig att tänka på ett TV-program jag sett veckan innan om svältande barn i Sudan. Det var en liten pojke, bestående av endast skinn och ben, som hjälplös och hungrig som en varg, tiggde mat av folket på gatorna. Så jag gick in på pressbyrån, köpte mig en kaffe och en bulle och återvände till min bänk. Jag bröt av en bit av bullen och kastade till duvan som överlycklig tog biten och gick ut så fort dörren öppnades. In kom en medelålders, smal kvinna som man inte kunde låta bli att se på två gånger. Hon hade gummistövlar, gröna manchesterbyxor, en röd regnrock och rosa hatt. Under regnrocken hade hon en polotröja i en färg jag inte kan namnsätta. I ena handen höll hon en reasväska av jeanstyg och i den andra ett koppel med en hund i andra änden. Det enda som faktiskt matchade varandra var den gröna kappan hennes pudel hade och kvinnans byxor. Hon såg väldigt stressad ut, men jag antog att hon var en sådan typ av människa som var stressad för det mesta, stressigt jobb och knappt någon fritid, som högst sov fyra timmar om natten. Kvinnan såg på skärmen med tågtider och sedan på klockan. Hon såg en aning lugnare ut och satte sig på en bänk.
Det var tydligen inte bara jag som lagt märke till ’fågelskrämman’ med hunden. På bänken mitt emot min kikade en kille i tjugofemårs åldern fram bakom tidningen, såg på mig, nickade mot kvinnan och kunde inte hålla sig från att le. Jag log menande tillbaka och granskade honom. Han var välklädd, hade nytrimmad frisyr med massor av gelé i och var en aning överviktig. Som vanligt när jag ser människor börjar jag fundera på vad som döljer sig bakom skalet. Är han lycklig eller olycklig? Har han vänner och familj eller är han ensam? Är han kär i någon? Blir han i så fall älskad tillbaka? Jag kommer fram till att han förmodligen är en sådan människa ingen kan låta bli att tycka om, en självsäker, social kille med många järn i elden. En olycklig, ensam människa skulle inte le mot främlingar och skratta för sig själv åt serierna i aftonbladet.
Jag hör glas krossas mot golvet och ser mot fågelskrämman. Det var pudeln (som för övrig hette klara, av kvinnans argsinta skrik att dömma) som vält ner en ölflaska som stått på bänken, antagligen från kvällen innan. Fågelskrämman, som redan var knallröd i ansiktet, lyfte upp hunden och bokstavligt talat sprang ut, utan att ta reda på glaset. En pensionär som sett det hela sopar så gott han han in glaset mot väggen med foten, och går sedan för att leta reda på någon som kan städa upp. Pensionären var en vithårig gubbe med ett ganska rynkigt ansikte, som liknade Clint Eastwood en aning, fast med en snällare attityd och större ögon. Det finns ögon man aldrig glömmer, hans ögon var exempel på sådana. När städerskan frågade honom om något hörde jag att han pratade en mix av engelska och tyska. Jag hade aldrig gillat Tyskland. Jag skulle kanske kunna åka dit över en vecka eller så, men inte bo där en längre tid. Jag undrade vad han gjorde i Sverige. Han kanske liksom jag kommit på att han inte gillar Tyskland? Eller så är han ute på resa och ska tillbaka dit. Han kanske till och med längtar tillbaka?
Nu ser jag brödbilen på väg mot ICA med limpor och bullar. Killen bakom ratten känner jag igen. Herregud, han gick i nian när jag gick i sjuan. Och nu kör han ut bröd. Trist tillvaro. Han ser rätt nollställd ut. För alla andra är han kanske ingen speciell just nu. Men i mitt huvud är han filmstjärna, utan att han vet om det.
Varje gång jag ser en människa får man idéer om den personen. Jag börjar fundera över personens liv. Det är inte med mening, jag kan liksom inte låta bli. Man kanske till och med börjar fundera över om de kör BMW, Mercha eller kanske Volvo? Man tänker ”Hon gör så och så, hon ser ut så och så. Då måste hon vara så och så..” Det är tragiskt egentligen.
Plötsligt hörs en gäll röst i högtalaren. Mitt tåg har kommit.
Can you hear me?
I morse sa vi hejdå till lillasyster som åker till Frankrike, för att sedan därifrån GÅ till Spanien. Eller om det var tvärtom. sak samma. hon kommer vara borta till nästa fredag. hon missar alltså min bror och mors födelsedag som är på torsdag. vilket börjar ge mig lite ångest eftersom jag inte köpt någon present till någon av dem än. kommer inte komma iväg någonstans och köpa någon heller innan dess. tur att man alltid är ute i god tid. och tur att edsbyn har så stort utbud av affärer med stort utbud av presenter. Yay.
Igår när jag satt på bussen påväg hem från söderhamn kom det värsta nostalgivågen över mig. kom att tänka på förra sommaren när Marc och Eric från las vegas kom och hälsade på. tillbringade stor del av sommaren i sandviken och hängde med dessa män. sov i olas stuga med nattliga promenader. och självklart låten vi spelade in. trots att One world, One heart kan klassas som en av världens mest oseriösa låtar, som skrevs och spelades in på mindre än två dagar ute i en sommarstuga, så ligger det ändå en massa känsla i den och jag blir supernostalgisk av att lyssna på den. nästan lite tårögd. allt kändes så problemfritt då för en stund. allt var som det skulle på något skumt vis. två edsbybor, en sandvikenbo och två las vegasbor fick en sommarkväll för sig att leka en lek. som utvecklades till en låttext. som det sattes musik till. som spelades in. som sedan blev ett underbart minne som kommer finnas med för alltid. The oceans apart.
Jag hade verkligen vela åkt till söderhamn ikväll. men man kan inte få allt man vill. hur som helst kommer saker och ting bli annorlunda nu. eller, jag kommer vara annorlunda. för det är ju ganska uppenbart att mitt betéende dödar det som finns. och det är det sista jag vill, faktiskt. jag är inte van att vara den som är på, den som tjatar och vill umgås hela tiden. men i detta fall kunde jag inte låta bli. men hur som helst, så jag kommer vara mer.. hur ska man säga? avvaktande? mja, någonting liknande. det kanske är det som behövs.
igår kväll var jag inte på det bästa humöret. var ute och gick för mig själv, filosoferade. det ringde några gånger men jag tröck bort innan jag ens kollat vem det var. det var skönt att vara i sin egna bubbla ett tag. när jag var påväg hem igen ringde det igen, såg att det var Nilla och jag svarade. det dröjde kanske tio sek så var jag genast på bättre humör. utan att egentligen säga något speciellt för att få mig på bra humör. sånt är liksom guld värt.
Igår när jag satt på bussen påväg hem från söderhamn kom det värsta nostalgivågen över mig. kom att tänka på förra sommaren när Marc och Eric från las vegas kom och hälsade på. tillbringade stor del av sommaren i sandviken och hängde med dessa män. sov i olas stuga med nattliga promenader. och självklart låten vi spelade in. trots att One world, One heart kan klassas som en av världens mest oseriösa låtar, som skrevs och spelades in på mindre än två dagar ute i en sommarstuga, så ligger det ändå en massa känsla i den och jag blir supernostalgisk av att lyssna på den. nästan lite tårögd. allt kändes så problemfritt då för en stund. allt var som det skulle på något skumt vis. två edsbybor, en sandvikenbo och två las vegasbor fick en sommarkväll för sig att leka en lek. som utvecklades till en låttext. som det sattes musik till. som spelades in. som sedan blev ett underbart minne som kommer finnas med för alltid. The oceans apart.
Jag hade verkligen vela åkt till söderhamn ikväll. men man kan inte få allt man vill. hur som helst kommer saker och ting bli annorlunda nu. eller, jag kommer vara annorlunda. för det är ju ganska uppenbart att mitt betéende dödar det som finns. och det är det sista jag vill, faktiskt. jag är inte van att vara den som är på, den som tjatar och vill umgås hela tiden. men i detta fall kunde jag inte låta bli. men hur som helst, så jag kommer vara mer.. hur ska man säga? avvaktande? mja, någonting liknande. det kanske är det som behövs.
igår kväll var jag inte på det bästa humöret. var ute och gick för mig själv, filosoferade. det ringde några gånger men jag tröck bort innan jag ens kollat vem det var. det var skönt att vara i sin egna bubbla ett tag. när jag var påväg hem igen ringde det igen, såg att det var Nilla och jag svarade. det dröjde kanske tio sek så var jag genast på bättre humör. utan att egentligen säga något speciellt för att få mig på bra humör. sånt är liksom guld värt.
måndag 1 september 2008
Let's dance to Joy division.
Pratade nyss med Rikard. funderar på att åka till skövde någon helg. känner att jag kanske behöver komma härifrån en sväng för att rensa lite tankar osv.
frågan är om detta håller.
frågan är om detta håller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
