Can you hear me?

I morse sa vi hejdå till lillasyster som åker till Frankrike, för att sedan därifrån GÅ till Spanien. Eller om det var tvärtom. sak samma. hon kommer vara borta till nästa fredag. hon missar alltså min bror och mors födelsedag som är på torsdag. vilket börjar ge mig lite ångest eftersom jag inte köpt någon present till någon av dem än. kommer inte komma iväg någonstans och köpa någon heller innan dess. tur att man alltid är ute i god tid. och tur att edsbyn har så stort utbud av affärer med stort utbud av presenter. Yay.

Igår när jag satt på bussen påväg hem från söderhamn kom det värsta nostalgivågen över mig. kom att tänka på förra sommaren när Marc och Eric från las vegas kom och hälsade på. tillbringade stor del av sommaren i sandviken och hängde med dessa män. sov i olas stuga med nattliga promenader. och självklart låten vi spelade in. trots att One world, One heart kan klassas som en av världens mest oseriösa låtar, som skrevs och spelades in på mindre än två dagar ute i en sommarstuga, så ligger det ändå en massa känsla i den och jag blir supernostalgisk av att lyssna på den. nästan lite tårögd. allt kändes så problemfritt då för en stund. allt var som det skulle på något skumt vis. två edsbybor, en sandvikenbo och två las vegasbor fick en sommarkväll för sig att leka en lek. som utvecklades till en låttext. som det sattes musik till. som spelades in. som sedan blev ett underbart minne som kommer finnas med för alltid. The oceans apart.

Jag hade verkligen vela åkt till söderhamn ikväll. men man kan inte få allt man vill. hur som helst kommer saker och ting bli annorlunda nu. eller, jag kommer vara annorlunda. för det är ju ganska uppenbart att mitt betéende dödar det som finns. och det är det sista jag vill, faktiskt. jag är inte van att vara den som är på, den som tjatar och vill umgås hela tiden. men i detta fall kunde jag inte låta bli. men hur som helst, så jag kommer vara mer.. hur ska man säga? avvaktande? mja, någonting liknande. det kanske är det som behövs.

igår kväll var jag inte på det bästa humöret. var ute och gick för mig själv, filosoferade. det ringde några gånger men jag tröck bort innan jag ens kollat vem det var. det var skönt att vara i sin egna bubbla ett tag. när jag var påväg hem igen ringde det igen, såg att det var Nilla och jag svarade. det dröjde kanske tio sek så var jag genast på bättre humör. utan att egentligen säga något speciellt för att få mig på bra humör. sånt är liksom guld värt.