Look how they shine for you.

Detta blir inlägg nr 100 i denna blogg. det hade man ju kunnat fira på något vis. till exempel med ett intressant inlägg eller liknande. men jag väljer nog att inte göra det.

I morgon kommer jonatan hit igen. perfekt. en farlig grej med honom är dock att han alltid lyckas få mig att känna mig så jäkla bra liksom. on top of the world. han hissar alltid mig och allt jag gör till skyarna så snart kommer jag faktiskt ha så höga tankar om mig själv. och det mina vänner, kan inte sluta i annat än katastrof.

jag tror jag precis alldeles nyss insåg att jag håller på att förlora den människa och vän som den senaste tiden betytt mest för mig. på alla sätt och vis. det tråkigaste är att jag vet inte om jag ens borde anstränga mig för att försöka fixa detta. jag tror inte det, då jag inte anser att jag gjort något fel. är det inte värt det enligt dig så är det bara så. jag tror this is it som de brukar säga. fruktansvärt jävla sjukt tråkigt. för ingen har någonsin förstått mig som du.

En annan grej jag tycker är tråkigt är att jag och Niko aldrig pratar längre. jag hade sånna förhoppningar nu när han flyttade till uppsala och vi skulle komma närmre varandra att vi skulle prata mer och kunna umgås relativt ofta och sådär. men icke. vet inte varför jag skriver detta ens för jag är 110% säker på att han inte ens läser min blogg längre.

jag är less på saker som rinner ut i sanden. jag är less på folk som inte kan ha samma relation med folk bara för att nya människor kommer in i deras liv. och där är det en fet jävla drös av människor som kan ta åt sig. jag fattar inte grejen. även fast man har flickvän eller pojkvän så kan man faktiskt bry sig om de som funnits där när ni haft det svårt och alltid ställt upp.

de som en gång betydde något.